Höstdimma
Jag steg upp tidigt i morse, sa hej då till Rickard, som ska sova borta på jobb i veckan, och gick sedan ner till sjön för att se solen gå upp. Det var en kompakt dimma klockan halv sex, ingen sikt alls över bergen och vattnet. Sakta men
säkert lättade det.
Suddesberget föddes på nytt ur marknära moln och speglade sig i det kavlugna vattnet.
Gryningsljuset skingrade dimman en bit i taget. Det var magiskt att stå där och iaktta naturens skådespel.
Samtidigt som solen steg upp flög ett plan in i soldiset. Dess riktning gjorde spår över himlen och i sjön. Livet är en resa.
Jag stod tålmodigt kvar och såg hur solen förändrade landskapet. Dimman tätnade plötsligt igen och blev gyllene. Ingen soluppgång är den andra lik. Alltid är det något som skiljer sig.
I Suddesjaur är naturterapins timmar oändliga. Jag har aldrig förut upplevt en sådan dimmigt vacker höstmorgon. Minnet av den läggs till ro i mitt inre.
