En resa för hjärtat
Det har länge funnits en längtan efter att byta ut januarimörkret i Sverige mot solljuset i Spanien. Nu lever vi den drömmen. Vi ser solen gå upp och ner över Medelhavet i tre veckor. Under den tiden bjuds vi på tio timmars
ljus per dag istället för fyra. Det gör skillnad för hjärtat.
Vi reser längs den spanska kusten och gör det som faller oss in. Havet är vår följeslagare på den ena sidan. Det talar till oss i både stiltje och storm. Varje
dag räknas. Det blir långa promenader för hjärtat vid varje stopp efter vägen.
Bergen ropar på den andra sidan. De lovar trygghet, om vi vågar tro. Oron grävde hål i oss under hösten. Det finns utrymmen att fylla, med ny energi. Livets villkor gör oss känsligare. I hjärtskolan lärde vi oss
att sinnet mjuknar efter en hjärtinfarkt.
Vi är tacksamma för att vi får göra den här resan tillsammans. Vår gemensamma livsresa kunde plötsligt ha tagit slut en måndag i oktober. Jag glömmer aldrig samtalet från ambulansen och uppmaningen att åka efter. Det var de längsta
milen i mitt liv.
"Vaksamma ögon ger akt på vind och våg. Erfarna blickar synar tackel och tåg. Och när mörkret lättar och gryningen färgar himlen röd,
styr ett skepp mot ett avlägset land på gungande sjö. Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö."
Kanske är det som i Lasse Tennanders "Med revade segel", att liv och död möts bortom rädslan till slut. Just före vi skulle åka dog en älskad ungdomsvän. Helt ofattbart, som en förolämpning mot livet rycktes hon bort. "Det finns ingen tröst. Men det finns liv att förvalta. Minnen att förvalta." Det var hennes egna ord. Vi tar min vän på orden...
