Du var inte där…
På vår resa hem från Stockholm hälsade vi på Rickards kusin och hennes man i Umeå. Jag passade då på att besöka Backens kyrkogård, där Heléns grav finns. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.
Minnet av min vän passar in där. Kyrkogården är Umeås äldsta och andäktigt vacker, med lummig parkkaraktär. Även Backens kyrka är vacker och Umeås äldsta. Den första kyrkobyggnaden på platsen invigdes redan
1508.
I skuggan av en stor pil hittade jag min ungdomsväns viloplats. Jag satte dit en vas med blå blommor från Ankis balkong. Helén gav mig flera presenter i blått glas, bland annat en stor skål som jag numera använder
som fågelbad i min trädgård. Det skulle hon ha tyckt om.
Jag stod och tittade på pilen, försökte hitta de rätta orden att säga, men du var inte där. Du hade gått vidare. Minnena av dig fick istället flyga fritt bland pilens grenar. Jag tänkte på filmen Blå, som vi såg tillsammans,
och höll på att gråta ögonen ur oss. Jag tänkte på byxorna vi köpte på Åseles marknad och på konserten med Mikael Wiehe.
Jag tänkte på när vi besökte din mammas grav och du berättade att du också ville ha en jordbegravning. Men du ligger inte i jorden, min vän! Du flyger fritt, som en vit fredsduva.
"Åh, den lilla vita duvan var utan hem för en lång, lång tid. Följde alla vindar som sjöng om frihet och om en evig fred.
Och den lilla vita duvan hon mötte duvor, hon mötte duvor från samma land. Allihop tillsammans flög dom på väg mot sitt eget hemlands strand."
(Mats Rådberg)
Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta, du som levde fullt ut i allt du gjorde. Men jag tror att du har kommit hem till din älskade mamma nu, som du förlorade för tidigt och som du sörjde hela ditt liv. Du är fri,
ni är fria som duvor nu. Tillsammans.
