birgittasuddesjaur.blogg.se

Förutom fåglarna vid fågelbordet har vi andra djur inpå knuten i Suddesjaur. Vanligast är renarna. Ibland är de ovanligt närgångna, som i somras då en strören nästan knackade på dörren hos grannen.

Den var tydligt plågad av ohyra och sökte till slut skydd i hennes ladugård, där den bodde i flera veckor. Vi kallade honom för Rudolf. Enligt en tillförlitlig källa var det en härk. 

Hanen kallas för tjur eller  sarv och honan för ko,  vaja eller  simla, medan en kastrerad tjur kallas för härk.  Sarv,  vaja och härk är låneord från samiskan medan  simla är ett nordiskt ord. I Nils Eric Spiiks  lulesamiska ordbok nämns inte mindre än trettio ord för att beskriva renens ålder och kön, tjugosju ord för att beskriva hornens utseende och tjugotvå ord för exakta färgbeskrivningar.

Här vilar Rudolf i en sandgrop på vår tomt. Renen utgör den enda arten i släktet Rangifer och  är det enda hjortdjur där båda könen har horn. Den  har varit ett viktigt bytesdjur sedan stenåldern  och hålls som tamdjur av en mängd folkslag. Det finns fortfarande omkring 4,5 miljoner vildrenar på olika platser i världen, flest i Nordamerika, men inga i Sverige.

Den här ståtliga renen såg verkligen ut som en av jultomtens renar, där den stod och betade förnöjsamt i närheten av vårt hus. Den hade prinsstatus i jämförelse med den ruggslitna Rudolf, som sökt skydd hos grannen. Kronan på en hane  kan förresten bli 50 till 130 centimeter lång och väga upp till 15 kilo. 

Men vår Rudolf passar in på den populära julsagan "Rudolf med röda mulen", som skrevs av Robert L May 1939. Den handlar om hur  Rudolf blir retad av de andra renarna för sin röda mule.  Men en julaftonskväll  säger tomtefar att Rudolf behövs för att tomtens släde ska synas bättre. Då slutar de andra renarna att reta Rudolf. Bra sensmoral!

Förut hade vi en älgko med kalvar som besökte vårt hallonland varje år, men det var länge sedan vi såg till henne nu. Den här älgen fotade jag vid Suddesälven i somras. Älgen räknas som det största nu levande hjortdjuret i världen. I Sverige och Finland kallas den för skogens konung. Älgen är Jämtlands landskapsdjur. Det finns en tecknad serie om älgen Hälge, som var min fars favoritserie i lokaltidningen Norran.

Det gäller att klösa sig fast! Ekorren är en annan vanlig gäst, som gärna tar för sig av det som bjuds vid vårt fågelbord.

I folktron berättas att man kunde få epilepsi av ekorrkött och att pulvriserad ekorrhjärna var ett medel mot svindel. Det berättas också att ekorrtänder användes som redskap vid spådom.  Ratatosk är i nordisk mytologi en mytisk ekorre som kilar upp och ner för stammen av Yggdrasil med meddelanden. Själv tänker jag mest på barnvisan "Ekorrn satt i granen", som skrevs av Alice Tegnér och publicerades redan 1892.  

Förra vintern var den här julkortsliknande synen vanlig. I år är det isigt och snöfattigt än så länge. Jag längtar efter vit julesnö. Mörkret blir inte lika kompakt då. Förhoppningsvis snöar det till första advent.

Den ovanligaste gästen vi har haft inpå knuten är nog grävlingen. Av en händelse fick jag den på bild just före skymningen, när den mumsade i sig solrosfrön utanför vårt köksfönster. Det är inte vanligt att få se grävling så här långt norrut och inte i dagsljus. De är nästan uteslutande nattaktiva, och lämnar grytet mest för att söka föda. Under  vintern sover de i perioder som sträcker sig från några dagar till flera månader, beroende på väder och temperatur. 

Grävlingar attackerar inte människor, men kan däremot bita ifrån om de blir överraskade. De har dåligt rykte i vissa länder. Att kalla någon för grävling i Frankrike är en förolämpning. Jag tycker att vår grävling är som klippt och skuren ur en saga. Kanske har vi haft herr Grävling från "Det susar i säven" på besök.

Haren förekommer ofta i sagor och fabler, där den representerar snabbhet. Det var sagolikt att få ha dem nära inpå knuten. Jag hoppas att de kommer tillbaka den här vintern.