Vårtecken
Var morgon ny. Våren är på väg. Solen går upp fyra på morgonen och går ned halv tio på kvällen. Ljuset sträcker ut sig och tar över. Det som var dött väcks till liv. Naturen andas tillförsikt mitt i coronatider.
Årets första sångsvan såg jag i slutet av mars i Suddesälven. Det såg ut som om den hade frusit fast bland frostblommorna på isen. Svanen höll stolt upp sin långa hals, som för att säga: Ge inte upp!
Några dagar senare simmade tre svanar tillsammans i Malmesjaurs utlopp. De höll ihop, trots det udda talet. När jag tittar på bilden dyker ett minne upp från ifjol, då ett skrikande svanpar jagade bort en ensam svan.
Jag vill tro att de tre är ett tecken i tiden. Att det nya är att hålla ihop, särskilt i stark ström.
Den 21 april hörde jag de första transkriken. Morgonen efter såg jag en ensam trana spatsera på isen, som ett sagoväsen. Mamma skulle ha sagt att den såg mallig ut. Tankarna vandrar. Det är svårt att inte få träffa henne, min mamma,
som bor på ett särskilt boende, där det är besöksförbud. Nu läser hon mina brev om och om igen.
Kom dansa med mig! Tidiga mornar bjuder på skådespel. Är det tranparets andedräkt jag ser? Ångar det från dem eller från vattnet? Jag la inte märke till det när jag tog fotot.
Vi hälsar våren välkommen. Stillsamt och eftertänksamt. Mitt på dagen ska vi elda, kanske träffar vi grannar på avstånd. På kvällen blir det grillmiddag. Blåmesen städar ur holken och bygger bo. Stanna hemma, kvittrar den, och ta hand
om er!
