Dåtid möter nutid
Vi installerar oss på Furunäsets hotell för en längre vistelse. Byggnaden fungerade som mentalsjukhus under lång tid. Åtskilliga levnadsöden har utspelat sig inom dessa väggar. Det skapar en vördnad inom mig. Jag känner mig tacksam som
får bo här som hotellgäst och inte som patient. Första dagen på rummet hittar jag en fjäril på fönsterbrädan. Jag öppnar fönstret och släpper den fri. Det blir en stark symbolik för Furunäsets historia.
Redan 1886 fick Medicinalstyrelsen i uppdrag att hitta en plats för ett mentalsjukhus i övre Norrland. Efter noggranna undersökningar hittades en lämplig plats på Pitholmen. Piteå hospital och asyl stod klart 1893. Hospitalet var för
dem som ansågs kunna botas och asylen för dem som ansågs som hopplösa fall. Det var det största mentalsjukhuset norr om Härnösand och rymde 300 patienter.
I början av 1930-talet byggdes det ut för att rymma dubbelt så många och bytte då namn till Furunäsets sjukhus. Huvudbyggnaden kallades allmänt för Borgen, eftersom det var byggt i en fyrkant och ansågs vara ett av de mest slutna mentalsjukhusen i landet. Det lades
ned 1987 och är idag en företagsby, med bland annat hotell. Mentalsjukhusen som vårdform upphörde i början på 1990-talet.
Idag anses sjukhusområdet ha ett högt kulturhistoriskt värde. Det beror bland annat på att många människor har någon slags anknytning till sjukhuset. Nästan alla pitebor, men även många människor från andra delar av landet, har haft anhöriga som varit intagna eller arbetat på sjukhuset. Det lär finnas både ljusa och mörka minnen härifrån, men dåtidens grymma metoder vittnar om grova övergrepp, bland annat utfördes lobotomier och tvångssteriliseringar på Furunäset.
Sjukhuset kallades i folkmun för "Pite fem fem" efter dess nummer i kommunens växel. "Fem fem" kan också komma från femte kapitlet femte paragrafen i strafflagen, som sa att psykiskt sjuka skulle ha vård i stället för fängelsestraff. "Fem-femma" var också under många år ett öknamn på personer med psykisk sjukdom.
I mitten av 1950-talet bodde det 800 patienter på Furunäset, 200 fler än det var byggt för. Det måste ha varit outhärdligt. Jag undrar vad de drömde om när de tittade ut på borggårdens vackra björkar och äppelträd, om de hade några drömmar kvar...
En av dem som tillbringade större delen av sitt liv bakom ett av dessa fönster var Anna Lindersson från Stockholm. Hon skrevs in som 21-åring 1893 och blev kvar här till sin död 1960.
Det berättas att hon aldrig fick några besök under de 67 år hon var intagen. Det känns ofattbart sorgligt. Varför? Fick hon inte ta emot besök? Fanns det inte några anhöriga? Var
det för långa resor? Eller ville man helt enkelt glömma henne?
Anna blir sinnebilden av dåtidens mentalsjukvård. Människor spärrades in, ibland utan att vara sjuka, kanske var en del bara lite avvikande, och glömdes sedan bort. De levde anonyma och gick i döden anonyma. Det känns därför viktigt att aldrig glömma dem och mentalsjukhusens historia.
Många byggnader på området är rivna. Den vackra Doktorsvillan från 1893 står dock kvar. Den ritades av samma arkitekt som ritade huvudbyggnaden. Han hette Axel Kumlien och var sin tids auktoritet inom vårdbyggandet. I Doktorsvillan bodde överläkaren med familj fram till 1965.
Ingen möda sparades på att skapa en vacker yttre miljö vid sekelskiftet. Doktorsvillans park är ett bevis på det...
...liksom sjukhusparken, som var en imponerande anläggning under hospitaltiden, med breda krattade gångar, kaffestuga, tennis- och minigolfbana. Parken skapade sysselsättning till patienterna, vilket var en del av vårdideologin.
Längst in i en till synes bortglömd och igenväxt del av den nuvarande parken står den här kvinnan med sin urna. På kvällen är hon belyst. Vad har hon för historia? Jag får en känsla av begravningsplats, men den ligger på ett annat
ställe. Kanske var det här som begravningskapellet stod tidigare.
Enligt skylten på Furunäsets kyrkogård kan inte Anna vara begravd här, eftersom den upphörde som begravningsplats 1957 och hon dog tre år senare. Jag undrar var Anna fick sitt vilorum.
Det fanns ljusglimtar och goda avsikter också. Furunäsets sjukhusområde var för gammalt tillbaka som ett samhälle i samhället. Här fanns eget skomakeri, tvätteri, bageri, stall, svinhus, verkstad, festsal och dansbana. På dansbanan lär många festligheter ha ägt rum för både personal och patienter.
De här dagarna har jag promenerat med Zigge på Kärleksstigen som ligger vid strandkanten nära hotellet och som är uppkallad efter de kärleksmöten som ägde rum under sjukhustidens danskvällar.
Jag hoppas att Anna fick uppleva kärleken vid dansbanan - och om jag får drömma, var fjärilen på fönsterbrädan i vårt hotellrum hennes vilsna själ, som kom på besök för att släppas fri - ung på nytt, nu på ett bättre
ställe, där jag vet att hon redan är.
