Att göra innan jag dör
Sommarsäsongen började tidigt i år med en efterlängtad klosterresa till Frankrike. Det har länge varit en dröm, som nu blev verklighet.
I början av maj åkte jag och fyra vänner till nunneklostret Monastere de Sainte Francoise Romaine i Le Bec-Hellouin. Det blev en resa från svensk glesbygd till fransk glesbygd, om än Suddesjaur är pyttelitet i jämförelse med Le Bec-Hellouin.
Vi firade gudstjänst fyra gånger om dagen i nunnornas enkla kapell. Jag kan fortfarande förflytta mig dit i minnet, höra sångerna och uppleva känslan av helighet. Byns
religiösa arv och lantliga miljö lockar många turister. Resan var en av punkterna på min Bucket list - att göra innan jag dör. Nu är den avbockad.
Det är ett strävsamt liv att vara nunna. Det förstod vi när vi var där. Systrarna är Benediktinenunnor och har vigt sina liv till bön och arbete. Ett ofattbart stort beslut för de flesta av oss andra.
Systrarna samlas till bön dag ut och dag in. En del av dem har gjort det i närmare 50 år. De ber för att forma sina hjärtan i förbund med Gud och att i nattvarden förenas med hela mänskligheten. De lånar ut sina röster i bön till dem som är för brutna för att ropa.
Det var tjugotvå nunnor som levde i klostret när vi var där. På bilden syns syster Antoinette i sina dagliga sysslor. Hon hade då ansvaret för trädgården, förutom att hon var en av två gästsystrar.
De som är gästsystrar tar emot klostrets besökare och volontärer. Nunnorna byter arbetsuppgifter varje år, för att lära sig att sköta allt i klostret och för att inte börja bevaka revir. En klok regel, liksom den att be om
förlåtelse innan det som skaver leder till en konflikt. Det är något som vi alla borde tänka på.
Nunnorna ingår i en gemenskap med munkarna, som har sitt kloster två kilometer från deras. De firar gudstjänst tillsammans varje söndag och vid speciella högtider. Det var
en stor upplevelse att fira mässa med dem i den mäktiga kyrksalen i munkklostret Abbaye Notre-Dame du Bec.
Den benediktinska gemenskapen är ekumenisk och samarbetar med den angelikanska kyrkan, som är både katolsk och reformert. Det innebär att även protestanter är välkomna till nattvardsfirande i deras kloster.
Le Bec-Helluoin ligger i Normandie och har utsetts till en av Frankrikes vackraste byar. Båda klostren ligger bedårande vackert till, inbäddade i en miljö som påminner om "Sagan om ringen". När söndagens gudstjänst är slut hos munkarna promenerar en del nunnor hem längs bäcken, som flyter genom byn. Jag gjorde samma promenad. Det blev ett oförglömligt minne att vandra i deras fotspår.
Vi var där en tid på året då allt stod i blom. Korsvirkeshusen är ett av byns signum.
Det här pittoreska huset på nunneklostrets område var vårt boende i fem dygn. Självhushåll gällde. Vi hämtade maten och dukade fram den i en egen matsal. Efter måltiderna stökade vi bort och diskade efter
oss. Vi blev väl omhändertagna av både nunnor och volontärer, och fick en ovärderlig inblick i klosterlivet de dagar vi var där.
Iris i alla möjliga färger växte i nunnornas trädgård. Den här röda tycker jag utmärkte sig speciellt i majkvällens spröda ljus. Namnet Iris kommer från grekiskans ord för regnbåge och anspelar på den färgrikedom som finns bland irisens olika sorter.
Odling av trädgårdsiris är känd från europeiska kloster under medeltiden, då den var en medicinalväxt.
Jag glömmer aldrig det flödande vårljuset i den franska sagobyn. Jag glömmer inte heller den ödmjukhet och kärlek som systrarna i Le Bec-Hellouin utstrålade, deras fasthet i den beundransvärda övertygelsen. Allt
finns bevarat inom mig.
... och jag minns att jag längtade tillbaka i samma ögonblick som vi lämnade dem...
